Tongariro och Waitomo Caves

Hej igen.
Nu har vi sålt bilen och kan därför med lite lugnare sinne berätta vad vi gjort senaste tiden.

Utsikt över en del av vandringen

För två veckor sedan gick vi ytterligare en Great Walk, denna gång Tongariro Northern Circuit. Tongariro National Park var Nya Zeelands första nationalpark och den fjärde i världen. Mitt i parken finns bergen Mount Tongariro, Mount Ngauruhoe och Mount Ruapehu, fortfarande aktiva vulkaner (med senaste utbrottet 2007).

Den kändaste delen av vandringen heter Tongariro Alpine Crossing och betraktas som en av de bästa dagsvandringarna i Nya Zeeland. Detta märktes även i antal turister (och helt ovana vandrare) som färdades likt (långsamma) lämmeltåg längst bergssluttningarna i motsatt riktning till oss.
Första dagens vandring gick förbi och genom vulkankratrar, förbi turkosa sjöar och upp och ner för rullstenssluttningar. För att inte dagen skulle bli för tråkig för oss, kryddade vi den med en toppbestigning av Mount Ngarauhoe, även känd som Mount Doom i Mordor från filmerna om den där ringen, ni vet. Vulkanen är 2291 meter hög och de fortfarande varma bergssidorna består av väldigt lös rullsten och grus. Detta gjorde bestigningen lite besvärlig och slitsam. Väl på toppen ändrades givetvis det tidigare strålande vädret till dimmigt och rätt blåsigt, vilket reducerade utsikten till några meter. Efter fika och toppflaggehissning, började nedglidningen längst sluttningen. Camilla, som är en duktig skidåkare, tyckte det var pest, medan Henke kände igen känslan av att inte ha kontroll nedför backar, och tyckte det hela var roligt.

Camilla framför Mount Doom

Henke sätter toppflaggan på Mount Ngarauruhoe, 2291 möh

 

Camilla slajdar ner för den lösa bergssidan

Följande dag blev en tur bortom turiststråken och bland ljung och buskage, inte helt olikt den svenska naturen. Vi tog även en side-trip till en närliggande by (för att fylla på vatten) med det spännande namnet Whakapapa, som uttalas på engelska som Fuck-a-papa.
Tredje dagen började vi känna av våra blåsor på tår och fötter som ännu ej fått tillfälle att läka helt efter tidigare vandringar. Camilla lyckades då ragga upp lite äldre vandrare (från Gustav Vasas årskull) och fick prova det gamla knepet med merinofårull mellan tårna, med mycket bra resultat. Gammal är äldst. Vid lunchtid återkom vi till lämmeltågen och fick kryssa förbi dessa under den avslutande delen med nedförsbacke i tre timmar.

Morgonens utsikt över landskapet

Förra veckan fick mes-Camilla jobba för att komma bort från rött på mes-skalan genom en dagstur till Waitomo Caves. Efter att bytt om till attraktiva våtdräkter (plus hjälm med lampa) och blivit körda rakt ut i en kohage kom vi till grottorna. Vår första uppgift var att repfira oss ner 27m rakt ner i mörkret. Mes-Camilla blev med flera mil omsprungen i mes-skalan av en kille, som från att ha skrutit om att ha hoppa bungyjump, lät sin mamma (!) fira ner sig före honom, fick ett smärre panikutbrott och fick till slut nästan bli utputt av guiden, påhejad av övriga deltagare. Själva tyckte vi att det gick lite långsamt ner, då guiden bromsade om vi släppte på för fort.

Nedanför grottans öppning

Väl nere i grottan började vi vandra i det småkalla vattnet. Vi klättrade igenom, över, under, bakom och runt klippblock och formationer. Vi klappade ålar, släckte lamporna och njöt av lysmaskarna i taket, som sken upp som en stjärnhimmel. Vi åkte baklänges nedför vattenfall på däck och upptäckte att det var väldigt djupt på sina ställen. Turen avslutades med att vi klättrade upp för bergsväggen igen, upp till kohagen, där vi fick värmande soppa och heta duschar.

Sugen på att fira sig ner. Snygga brallor.

Nu är vi i Taupo och bor hos en familj, men ska åka tillbaka till Auckland imorgon för att på lördag dra till Australien och Melbourne.

På återseende.
From NZ With Love.

Vad vore livet utan stressmage?

Då var vi tillbaka i Auckland och i slutet på vår vistelse på Nya Zeeland (vi drar ju till Australien i början på april). Det känns lite tungt att lämna landet, men framför allt känns det obehagligt i magen. Vi håller nämligen på att försöka att sälja vår bil, som har varit en trogen medresenär i över tre månaders tid. Trots att vi känt oss duktiga med att lägga ut bilen på NZ motsvarighet till Blocket, satt upp annonser på hostel och mataffärer, deltagit på olika bilmarknader och tagit kontakt med bilhandlaren som vi köpte bilen av, har våra ansträngningar bara resulterat i stressmage, högt blodtryck, snabb puls och stirrande blick så fort mobilen låter. Men imorgon är ju en ny dag med nya möjligheter.

Idag har vi även gjort vår första internetbaserade tenta i vår gemensamma kurs idrottspsykologi. Tentan utfördes i receptionen på vårt hostel med start 06.55 och höll på i tre timmar under bästa tid för utcheckning eller skype med sina nära och kära för övriga gäster. Allt var nästan frid och fröjd tills tentasidan kastade ut oss 7 minuter före inlämning av tentamen. I lite små panik (ganska mycket hos Camilla, som alltid förväntar sig det värsta) testade vi att logga in igen ett flertal gånger utan resultat. När vi till sist laddade om sidan och kunde logga in igen med tre minuters marginal, då finner vi att de 10 st flervalsfrågorna som tentan började med inte hade sparats. Snabbt klickar vi i på måfå och skickar in tentan med en minuts marginal. Nu är det bara att vänta på resultatet...

Ha det så fint, så ska vi försöka detsamma. Roligare uppdateringar om resan kommer när vi är mer kapabla att tänka.
From NZ With Love and Stressmage

Abel Tasman Coast Track

Hej allesammans.
Vi sitter nu på färjan över till Nordön, efter ca två månader på den fantastiska Sydön. Nu ska vi se om Nordön kan jobba ikapp det stora övertaget Sydön har för oss i popularitet.

För några dagar sen gick vi vår andra Great Walk, denna gång Abel Tasman Coast Track. Abel Tasman var en holländsk sjöfarare, som 1642 gav sig iväg från nuvarande Jakarta med två tremastare för att hitta "Stora Sydland". När de väl fick land i sikte, upptäckte de att landet var bebott. Maorierna skickade ut kanoter för att bemöta de nya stora skeppen. Efter ömsesidiga missuppfattningar om den andra parten avsikter, blev det en kort strid, och Abel Tasman och hans holländare beslutade sig att inte gå iland, utan att segla iväg. De seglade längst kusten och kartlade stora delar av landet, som de först döpte till Staten Landt, innan det två år senare döptes om till Nieuw Zeeland. Efter detta dröjde det till slutet på 1700-talet, då den bekante Kapten James Cook blev den förste västerlänning att gå iland på Nya Zeeland.

Hursomhelst är Abel Tasman National Park den minsta nationalparken på Nya Zeeland, och deras vandringar är omåttligt populära nuförtiden. Vandringen tar 3-4 dagar, och vi gick på sedvanligt vis snabbare: två dagar. Man går längst kusten, i skog och på stränder. På flera ställen är det tidvattenberoende (tidvattnet kan skilja 6 m från ebb och flod) och man kan bara korsa två gånger per dygn.

En familj med quails (vaktel) korsar vägen. Notera den fina tuppkammen

 

Det var över lag en trevlig vandring, med fina stränder, bra campingplats, lite bad och enkla spår. Vi fick naturligtvis en del regn över natten och andra dagens förmiddag, men vi klarade oss förvånansvärt bra från sandflugor och mygg (tracken har ställen med namn som Mosquito Bay och Sandfly Bay), och kom undan med endast lite blåsor under fötterna.

Nu ska vi ge Wellington en andra chans, då första intrycket av den superkompakta huvudstaden var "sådär".

Ha det så bra
From NZ With Love