Tongariro och Waitomo Caves

Hej igen.
Nu har vi sålt bilen och kan därför med lite lugnare sinne berätta vad vi gjort senaste tiden.

Utsikt över en del av vandringen

För två veckor sedan gick vi ytterligare en Great Walk, denna gång Tongariro Northern Circuit. Tongariro National Park var Nya Zeelands första nationalpark och den fjärde i världen. Mitt i parken finns bergen Mount Tongariro, Mount Ngauruhoe och Mount Ruapehu, fortfarande aktiva vulkaner (med senaste utbrottet 2007).

Den kändaste delen av vandringen heter Tongariro Alpine Crossing och betraktas som en av de bästa dagsvandringarna i Nya Zeeland. Detta märktes även i antal turister (och helt ovana vandrare) som färdades likt (långsamma) lämmeltåg längst bergssluttningarna i motsatt riktning till oss.
Första dagens vandring gick förbi och genom vulkankratrar, förbi turkosa sjöar och upp och ner för rullstenssluttningar. För att inte dagen skulle bli för tråkig för oss, kryddade vi den med en toppbestigning av Mount Ngarauhoe, även känd som Mount Doom i Mordor från filmerna om den där ringen, ni vet. Vulkanen är 2291 meter hög och de fortfarande varma bergssidorna består av väldigt lös rullsten och grus. Detta gjorde bestigningen lite besvärlig och slitsam. Väl på toppen ändrades givetvis det tidigare strålande vädret till dimmigt och rätt blåsigt, vilket reducerade utsikten till några meter. Efter fika och toppflaggehissning, började nedglidningen längst sluttningen. Camilla, som är en duktig skidåkare, tyckte det var pest, medan Henke kände igen känslan av att inte ha kontroll nedför backar, och tyckte det hela var roligt.

Camilla framför Mount Doom

Henke sätter toppflaggan på Mount Ngarauruhoe, 2291 möh

 

Camilla slajdar ner för den lösa bergssidan

Följande dag blev en tur bortom turiststråken och bland ljung och buskage, inte helt olikt den svenska naturen. Vi tog även en side-trip till en närliggande by (för att fylla på vatten) med det spännande namnet Whakapapa, som uttalas på engelska som Fuck-a-papa.
Tredje dagen började vi känna av våra blåsor på tår och fötter som ännu ej fått tillfälle att läka helt efter tidigare vandringar. Camilla lyckades då ragga upp lite äldre vandrare (från Gustav Vasas årskull) och fick prova det gamla knepet med merinofårull mellan tårna, med mycket bra resultat. Gammal är äldst. Vid lunchtid återkom vi till lämmeltågen och fick kryssa förbi dessa under den avslutande delen med nedförsbacke i tre timmar.

Morgonens utsikt över landskapet

Förra veckan fick mes-Camilla jobba för att komma bort från rött på mes-skalan genom en dagstur till Waitomo Caves. Efter att bytt om till attraktiva våtdräkter (plus hjälm med lampa) och blivit körda rakt ut i en kohage kom vi till grottorna. Vår första uppgift var att repfira oss ner 27m rakt ner i mörkret. Mes-Camilla blev med flera mil omsprungen i mes-skalan av en kille, som från att ha skrutit om att ha hoppa bungyjump, lät sin mamma (!) fira ner sig före honom, fick ett smärre panikutbrott och fick till slut nästan bli utputt av guiden, påhejad av övriga deltagare. Själva tyckte vi att det gick lite långsamt ner, då guiden bromsade om vi släppte på för fort.

Nedanför grottans öppning

Väl nere i grottan började vi vandra i det småkalla vattnet. Vi klättrade igenom, över, under, bakom och runt klippblock och formationer. Vi klappade ålar, släckte lamporna och njöt av lysmaskarna i taket, som sken upp som en stjärnhimmel. Vi åkte baklänges nedför vattenfall på däck och upptäckte att det var väldigt djupt på sina ställen. Turen avslutades med att vi klättrade upp för bergsväggen igen, upp till kohagen, där vi fick värmande soppa och heta duschar.

Sugen på att fira sig ner. Snygga brallor.

Nu är vi i Taupo och bor hos en familj, men ska åka tillbaka till Auckland imorgon för att på lördag dra till Australien och Melbourne.

På återseende.
From NZ With Love.